Ny hemsida!!

13 april 2016, 19:20  |  Det nya livet  |  0 Kommentarer

Efter en hel veckas trixande och fixande så är vi nu i hamn! Från och med nu hittar ni mig på en helt ny sida på adressen http://sofieholmgren.nu Titta gärna in och kika runt!

Det är ju ”bara” 9 månader sedan jag gick och blev fru och bytte efternamn och eftersom att livet är i ett sådant spännande skede just nu så kändes det nödvändigt med en uppdatering även på bloggfronten. Alla inlägg och kommentarer har följt med till ”andra sidan”, men denna sida ligger kvar ett litet tag till för säkerhetsskull.

Ni som följer mig på Bloglovin’ får inte glömma att följa om mig på den nya adressen, annars kommer ni inte bli uppdaterade med nya inlägg!

Nya saker

11 april 2016, 08:03  |  Festligheter  |  1 Kommentar

Det är nya saker på gång här inne så jag ligger lite lågt för tillfället! Bara så att ni vet.. Uppdaterar er så snart jag kan om det nya läget!

Horisontell

6 april 2016, 18:36  |  Att vänta barn, Depp, Jobb  |  1 Kommentar

Förlåt för att jag varit så dålig på att svara på era kommentarer på sistone! Jag ska verkligen skärpa mig, för de är det bästa med den här bloggen, den fina responsen jag får från er! <3 Ni är guld värda som tar er tid att reflektera, komma med tips och råd och bara ge kärlek när det behövs. Tack för det fina ni!

Rådgivning med barnmorskan resulterade i ett nytt läkarbesök på fredag med rekommendation från BM att jag utökar min sjukskrivning ytterligare. Exakt hur mycket får vi väl se på fredag (ligger på 50 % idag). Enligt BM gör jag redan så gott jag kan då jag tränar på, försöker variera det statiska på jobbet och går hos sjukgymnast regelbundet. Det är tyvärr inte mycket mer att göra än att vila mer och försöka slippa undan det statiska som bilkörning och kontorsjobb medför.

Jag ska dock ta kontakt med sjukgymnast imorgon för att få låna en TENS-apparat och jag hoppas att den kan hjälpa till att dämpa smärtorna. Jag har bara hört positivt om den från andra håll så jag hoppas att den kan lindra mina smärtor med. Tills dess håller jag mig i horisontellt läge med några kortare promenader däremellan och så håller vi tummarna för att vila är bra medicin och min rygg snart vill samarbeta igen.

Ryggen

6 april 2016, 10:35  |  Att vänta barn, Depp, Jobb  |  3 Kommentarer

Åh, vad jag blir frustrerad när min kropp och min hjärna inte är på samma nivå. Jag har ju varit väldigt förskonad från fysiska bekymmer under min graviditet hittills och har väl i mitt stilla sinne hoppats på att få fortsätta vara det graviditeten ut, men nu är jag inte riktigt lika säker. 

I en dryg månads tid nu har jag levt i någon slags förnekelsefas. Jag har liksom tänkt att om jag bara ignorerar och inte lägger så mycket vikt vid mina bekymmer så försvinner de nog med tiden. Men strax innan vår semesterresa fick jag krypa till korset lite och ta kontakt med en sjukgymnast på grund av min trasiga rygg. Han var dock inte så upplyftande och peppande utan meddelade i princip att jag bara kunde åka hem och börja räkna ner veckorna för att från och med då så skulle det nog bara bli värre (då var det 13 veckor kvar till BF). Inte det svar jag ville ha om vi säger så.

Envis som jag är, tänkte att det måste ju finnas något jag kan göra (träna, stretcha osv) för att underlätta och minska smärtan, så tog jag kontakt med en annan sjukgymnast som jobbar mycket med akupunktur då jag läst att detta kunde hjälpa. Han tog glatt emot mig, behandlade mig med nålar och vips så var jag smärtfri i över en vecka vilket var en sådan befrielse. Sedan vi kom hem från Thailand har jag gått till honom 2 ggr/v för behandling, men sakta men säkert har effekten avtagit och jag har fått mer och mer ont.

Den senaste veckan har varit ett rent helvete om jag ska vara ärlig. Det är en plåga att sätta mig i bilen, det är en plåga att vara på jobbet och mycket mer. Att sitta still funkar i max 10 minuter. Att stå upp funkar i max 10 minuter. Det enda som hjälper är att promenera runt sakta eller ligga raklång. Trots att jag bara jobbar 5 h/dag och är ledig fredagar så är jag helt knäckt när jag kommer hem. Resten av dagen är helt förstörd och redan vid 18-tiden går jag och lägger mig för att jag helt enkelt inte orkar hålla mig i upprätt läge längre.

Smärtan är en sak, men jag tror ändå att det är psyket som tar största smällen. Det är så sjukt frustrerande att inte klara av de saker man vill/är van. Jag vill ju jobba och jag vill ju orka göra saker när jag kommer hem. Nu orkar jag knappt med det ena av dem och det gör mig galen. Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra just nu för att ”lösa situationen”, jag har därför vänt mig till min barnmorska för lite rådgivning. Får väl se vad hon säger och tycker att jag borde göra för att orka med den sista tiden med bebis i magen för såhär orkar jag nog inte ha det länge till är jag rädd.

En sorgens dag

5 april 2016, 08:35  |  Debatt, Motivation & Inspiration  |  0 Kommentarer

Ingen Ö-viksbo, ingen hockeyintresserad, ingen Modoit har missat den senaste veckans kalabalik. Modos nedgradering från SHL till Hockeyallsvenskan. Det är en hel stad, ett helt folk i sorg. Tomheten som infann sig efter fredagens avgörande kvalmatch undgick nog ingen. Luften gick ur många och alla ställde sig själva frågorna: Vad händer nu? Vad innebär detta?

Spekulationerna är många, känslan av hopplöshet och farhågorna kring hur staden i sig kommer att påverkas utöver själva föreningen av det som nu inträffat undgår ingen. För det är vida känt att Örnsköldsvik är en hockeystad utan dess like. Det är ingen slump att Modos slogan lyder ”The heart of hockey”. Oavsett om du är hockeyintresserad eller inte så vet du vad klubben betyder för staden om du kommer från Örnsköldsvik. Alla påverkas mer eller mindre av klubbens framfart och Modo framkallar känslor av alla dess slag.

Sedan fredagens ödesdigra match har jag hört alla kommentarer från ”det här fixar vi” till ”det är rätt åt dom” för precis som jag nämnde tidigare, Modo berör. Både till det goda och till det onda. Jag förstår att besvikelsen hos många är stor och jag förstår att hopplösheten lätt tar överhand. Jag förstår ”lättnaden” över att det går dåligt för Modo. MEN jag är också rädd för att många inte förstår att detta påverkar ALLA Ö-viksbor: inte bara laget; inte bara fansen; inte bara Modo.

I en stad som Örnsköldsvik, där så många verksamheter är uppbyggda kring sport, kring hockey och kring Modo, så påverkas alla vare sig de vill eller inte. Restaurangägare funderar den här veckan över hur nedgraderingen till Allsvenskan kommer att påverka just deras verksamhet, hur många av sina anställda kommer de att kunna behålla och hur kommer vardagskvällarna att se ut när det inte är SHL-match i stan? Företagare undrar över hur deras verksamhet kommer att påverkas genom minskade ordrar och minskad försäljning. Sponsorer funderar över huruvida deras verksamhet ska fortsätta stötta Modo eller inte, vad säger de anställda och vad tycker allmänheten? Idrottsföreningarna undrar över hur intresset från barn och föräldrar kommer att påverkas, idrottare funderar över hur just deras verksamhet och klubb kommer att påverkas. Skolorna och kommunen undrar hur detta påverkar ungdomarnas fritidsintressen och attraktionen för staden som utbildningsplats.

Frågorna är många och svaren har vi tyvärr inte förrän till hösten. MEN något som man redan nu kan se är Modohjärtan. När många inbitna Modoiter fasade ”vardagssupporterns” utresa från klubbens supporterstab så har trenden snarare blivit det motsatta. Den inte allt för inbitna Modosupportern har insett att det är nu eller aldrig! Folket, inte bara de hängivna fansen, har klivit upp och ställt sig bakom en klubb i kris. Och det är så jävla vackert!

Människor som tidigare inte stöttat mer än att gå på någon enstaka match eller följa Modos resultat i tabellen efterfrågar t-shirts och ansöker om medlemskap i föreningen. Personer som aldrig tidigare funderat på årskort har redan nu bestämt sig för att det blir verklighet kommande säsong. Folket visar sitt stöd och klubben gör allt som står i dess makt för att vända den här skutan. Alla jobbar mot samma mål och det är fint att se. Jag håller mina tummar och tår för att trenden fortsätter och att den kommande säsongen blir något i hästväg. Tänk er, matcher mot både Björklöven och Timrå, vilka publikmagneter!

Jag citerar kungen av hockey, vår alldeles egna Peter Forsberg ”Ingen jävel kommer slita ut det här Modohjärtat”. Nu tar vi nya tag och siktar framåt! Jag ser med spänning fram emot en säsong i den näst högsta ligan och jag kommer med stolthet stötta Modo Hockey på alla sätt jag kan. Ibland måste man nå botten för att få kraften att stiga mot toppen! 

modo

Farbror Doktorn

3 april 2016, 09:34  |  Att vänta barn, Shiro  |  0 Kommentarer

IMG_0313

Hos veterinären

Vilken helg det blev. Kantad av sjukhusbesök och krassliga familjemedlemmar. Fredagen var tänkt att bli en lugn dag med sovmorgon, besök hos sjukgymnasten, träning och en snabb plåtning med fina Carola. Men det blev istället fullständigt kaos.

Fem minuter innan jag skulle lämna hemmet börjar Shiro kaskadkräkas över hela nedervåningen, han blir alldeles vinglig och ligger bara och flämtar/är alldeles slö. Befarar självklart det värsta, att han ätit något giftigt och blivit allvarligt sjuk. Ringer vår veterinär som vill att vi kommer in med detsamma. De är rädd för att han tuggat i sig något som stoppar upp systemet och därför blir det röntgen ganska omgående när vi kommer in.

Röntgen visar inget vid första anblicken, men för säkerhetsskull vill man göra en till senare under dagen, med kontrastvätska i kroppen så man kan se om det är stopp någonstans. Kontrastvätska pumpas in och samtidigt görs en helbesiktning av vår pälsboll. Vi fick hjälp att titta på den irriterade tassen och raka/tvätta rent. Man kollar temp, tänder och klämmer och känner på vår fina kille. Vid det här laget är han inte alls lika slö och veterinären misstänker att han helt enkelt fått magsjuka.

Magsjuka är tydligen vanligt hos hundar den här årstiden då det tinar fram konstiga saker som legat i snön och gottat till sig en hel vinter. Hunden slickar i sig/äter något olämpligt och vips så blir magen inte så glad. Efter några timmar får vi i alla fall åka hem och vila upp oss och eftersom att jag var inbokad på träning/plåtning så åkte M tillbaka med Shiro till veterinären på eftermiddagen för en andra röntgen. Inte heller denna visade något stopp och ordinationen blev därför skonkost i en vecka och lite lugnande för magen.

På lördagen var det istället min tur att göra ett litet sjukhusbesök. Då jag tyckt att bebis rört sig väldigt lite i magen de senaste dagarna så valde vi att ringa in och kolla. Vi är ju bortskämda med en livlig bebis som dagligen utför diverse kung-fu/akrobatuppvisningar i magen så när den knappt gjort något väsen av sig alls på närmare 2 dygn så kändes det bäst att kolla upp. De vanliga sakerna som att äta/dricka något sött, vistas i bassäng, träna och andra saker hade inte gett någon effekt alls och därför blev jag nojig. På förlossningen tyckte de samma sak så vi fick komma in direkt och ta en CTG-kurva. Som tur var så såg allt bara fint ut och förhoppningsvis var det bara de senaste dagarnas kaos som fått bebis att lugna ner sig lite. Igår kväll var den igång som vanligt och jag kunde slappna av igen.
 
IMG_0331

En puss i parken efter veterinärbesök

IMG_0347

Trött tjockis och sjukling efter en hektisk dag

Trattfnatt

1 april 2016, 07:46  |  Shiro  |  0 Kommentarer

IMG_0296

Shiro har fått ett sår mellan trampdynorna på sin ena tass och kan inte låta bli att vara där och slicka på det. Vi upptäckte det igår morse och försökte snabbt komma på en lösning för att få honom att låta bli såret. Det fick bli lite provisoriskt och inte så snyggt, en strumpa och en elastisk stödbinda. Det fyllde sin funktion och efter några tillsägelser så lät han faktiskt bandaget vara hela dagen. Det är först i natt som han tagit av det och fortsatt med sitt slickande.

Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska få honom att låta bli det, kanske blir jag tvungen att åka och köpa en tratt åt honom. Han kommer inte bli glad, men samtidigt vet jag inte om jag har något val. Tycker dessutom att såret ser lite mer irriterat ut idag, men har inte fått undersöka lika noga som igår då M redan hunnit åka på jobbet och jag inte har någon assistent.

Tiden

29 mars 2016, 10:47  |  Att vänta barn, Debatt, Det nya livet  |  3 Kommentarer

Dagarna har verkligen gått i ett sedan vi kom hem från utlandet. I morse kom jag på mig själv att sakna stunderna i solstolen då bebis levde rövare och jag hade tid att bara sitta där och njuta av rörelserna i magen. Visst handlar allt om prioriteringar, men jag har verkligen inte hittat samma lugn här hemma, inte samma avslappnade tillstånd att bara njuta av nuet och vad som faktiskt sker i min kropp just nu. 

Det är sådana här ”uppvaknanden” som skrämmer mig. Ska samhället verkligen se ut såhär? Ska min tid verkligen inte räcka till mer? Ska det vara så svårt att hitta avkoppling och njutning i vardagen? Är det verkligen såhär vi vill leva? En ständig jakt på mer tid och några få veckor av semester som vårt arbete belönar oss med för ett helt års hårt slit. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och jag vill jobba. Jag behöver jobba för att ha en ”mening” med vardagen och känna att jag gör nytta, men frågan är om jag vill slänga bort 2/3 av mitt arbetsföra liv på att jobba och sova?

För även om jag rent krasst har 8 timmar av dygnet kvar efter att jag har jobbat och sovit så går mycket av den tiden åt till att ordna för att tillvaron i övrigt ska flyta så smärtfritt som möjligt. Jag ska ta mig till och från arbetet, jag ska handla, laga mat, hålla hemmet under kontroll, ha egentid till träning och nöjen samt ha tid till familj och det vanliga livspusslet. Jag känner sällan att jag ligger i fas och jag gissar på att livet med barn inte kommer innebära någon större förbättring på den punkten.

Tycker du att det känns okej att jobba så mycket som du gör? Hade du hellre haft mer tid över till annat eller är du nöjd som det ser ut nu? Finns det någon här som valt att arbeta mindre, och om så är fallet, varför gjorde du det valet och känner du att det är värt det?

IMG_0253

Önskar att jag kunde vara lite mer som den här livsnjutaren

Lugn dag

28 mars 2016, 12:16  |  Det nya livet  |  0 Kommentarer

Gårdagens lugn var precis vad jag behövde så därför blir det en favorit i repris idag. För även om gårdagen var lugnare än på länge så kunde jag självklart inte låta bli att städa lite, baka en kaka och köra några maskiner tvätt. Det är ju en process det där med att varva ner så idag känner jag ett större lugn än igår.

Jag har över lag väldigt svårt att varva ner och det är nästan stört omöjligt om jag vet att det finns saker att göra här hemma. Att plocka undan, städa toaletten och dra ett varv med dammsugaren blir därför lite som terapi och när man inte har något annat inplanerat så känns det faktiskt inte alls jobbigt utan bara skönt.

Så idag kan jag slappa med gott samvete här hemma och jag började faktiskt dagen med att sitta lutad mot en solig vägg tillsammans med vår fina granne och surra bort en timme. En alldeles perfekt start på en lugn dag! Nu ska jag masa mig ut på vår gräsmatta, släpa fram en solstol och bara njuta av det fina vädret! 

Shiro njuter också av det fina vädret idag!

Trasig kropp

27 mars 2016, 10:15  |  Det nya livet, Shopping  |  0 Kommentarer

4 dagars ledighet strax efter att vi kommit hem från 2 veckors semester lät nästan för bra för att vara sant och det blev väl kanske inte så ledigt som man kunde ha hoppats heller.

Största delen av den senaste veckan har gått ut på att lösa bilproblematiken (låna bilar, byta bilar, lämna och hämta bilar) samt att få vår gamla trotjänare till att rulla igen. Efter många dagars hårt slit (främst från vår fantastiske mekaniker) så får vi äntligen hämta hem den idag. Det känns nästan för bra för att vara sant!

På skärtorsdagen följde min fina lillasyster Wilma med mig hem efter jobbet. Vi rastade hundar, städade, lagade mat och hämtade M i stan när han slutat jobba. Sedan åkte vi och hämtade pappas bil innan vi slutligen däckade (vissa av oss redan i bilen på väg hem).

IMG_0214

Våfflor till frukost innan Birsta

Långfredagen spenderades till största del i bilen. M jobbar hela påskhelgen så jag och W begav oss ner till Sundsvall för att shoppa bildelar och lite annat smått och gott. Lämnade av min syster hos mamma på väg hem och avslutade dagen med middag hos världens bästa Helene och att skjutsa pappa c/o till bussen (de drog till USA igen). Sent om sänder var jag hemma igen och stupade i säng med en rygg som protesterade hej vilt efter allt bilande.

IMG_0215

Inte roligaste shoppinglistan jag haft med mig till Birsta kanske

Igår på påskafton så hängde jag och Shiro mestadels i garaget för att avlasta vår mekaniker och försöka hjälpa till så gott vi kunde med det som skulle fixas (kan inte påstå att vi var till någon större hjälp). Efter 4 timmars skruvande blev det påskfika hos en kär vän, hundrastning av 3 vildingar och middag hos svärisarna. Vi avslutade dagen med en snabbvisit hos våra Umeå-vänner som är nere i Örnsköldsvik under påsken. Och för tredje dagen i rad kollapsade jag i säng när vi väl var hemma.

Idag var tanken att jag skulle iväg och grilla med fina vänner samt ha en vän över på middag, men min kropp och mitt psyke behöver verkligen vila så jag har cancellerat alla planer och kommer spendera dagen på hemmaplan. Måste dock iväg en sväng senare för att hämta hem bilen, rasta hundar och kolla till mormor, men det får räcka som aktivitet för idag. Ibland måste man lyssna på kroppen och ta det lite lugnt också antar jag

Barnvagn

24 mars 2016, 08:50  |  Att vänta barn, Shopping  |  0 Kommentarer

Det här med att köpa barnvagn har varit ett stort ångestmoment för mig. Jag har verkligen dragit på beslutet så länge det bara går, men som alltid när lilla familjen Holmgren är i farten så går det undan när det väl gäller. I förrgår var jag in och hämtade några kataloger från de barnvagnsmärken vi var intresserade av och igår efter middagen så bestämde vi oss lite hipp som happ att åka in till stan och ”provköra” de 2 modeller som vi benat ner det till.

Vi har punktat upp våra behov, vägt fördelar mot nackdelar och försökt hitta vagnar som passar våra behov. Det som varit viktigt för oss är en stabil vagn som lätt tar sig fram efter grusvägar och lite sämre underlag. Den ska vara smidig att fälla ihop och få in i bilen och den ska ha ett tillräckligt högt handtag för att vi båda (långa som vi är) ska kunna gå obehindrat med vagnen. Varukorgen fick gärna vara i stål då det är lättare att spola av när man varit ute efter leriga vägar.

Sagt och gjort. Efter ca 30 min i butiken och efter lite jämförande så slog vi till där och då. Bestämde allt på stående fot och gick därifrån ganska många tusenlappar fattigare, men med vetskapen om att en rejäl och bra vagn är på väg hem till oss snart.

Så vad blev det då? Jo, en grå Kronan Duo/S -16. En svensk vagn som är lätt och smidig, men med rejäla däck och chassi. En vagn som lätt tar sig fram i terrängen, men också är lätthanterlig i stadsmiljö. Tar lagom med plats i bilen och har många praktiska funktioner, en varukorg som går att packa tungt i tack vare sin stålbotten och stora svängbara (men låsbara) framdäck. En vagn som förhoppningsvis kan växa med vårt barn och hänga med i många år framöver.

1318_4122_2 1322_4133_2

Jag får väl komma med en utförligare recension av vår vagn när vi väl fått den och använt den ett tag. Allt som vi gått efter nu är ju saker vi kunnat läsa oss till via diverse recensioner och vår egna upplevelse av vagnen i butiken. Ska bli spännande att se om våra förhoppningar infrias. 

Tisdag

22 mars 2016, 14:57  |  Att vänta barn, Det nya livet, Träning  |  0 Kommentarer

Tisdag och vi är tillbaka i verkligheten igen. Eller åtminstone nästan. Jobbade första dagen på 2,5 v igår och det gick över förväntan. Idag har jag varit ledig och spenderat större delen av dagen på sjukhuset för att sedan avsluta med lite ärenden på stan. Nu har jag mellanlandat här hemma och lite senare ska jag iväg och fira min fina syster på hennes födelsedag.

Blev en stadstur även igår då jag hade ett besök hos sjukgymnasten inbokat + att vi löste vår bilproblematik för några dagar framöver. Passade även på att göra ett efterlängtat besök på gymmet. Körde ett benpass och avslutade med en bastu.

Jag är lite jetlaggad från resan än och redan vid 19-20-tiden så börjar jag klippa med ögonen. Trodde att det skulle vara lättare nu på hemvägen, men det kanske bara känns av mer för eftersom att jag haft så fullt upp sedan vi kom hem. Det ska bli skönt med lite påskledigt och tid att komma ikapp livet här hemma. Det finns ju som lite att göra när man varit borta i drygt 2 veckor.

IMG_9991

Första dagen i Thailand, blekare än blekast!

Mothugg

20 mars 2016, 17:59  |  Depp  |  2 Kommentarer

Oftast flyter livet på utan större bekymmer. Jag är dessutom en person som sällan gräver ner mig av mindre motgångar utan brukar ta det mesta med en klackspark och försöka tänka att det finns de som har det värre. Det är ingen mening att gnälla över småsaker när man till största del har det bra. Tak över huvudet och mat på bordet kommer man långt med så att säga.

Den senaste tiden har dock känts lite motig om jag får lov att ”klaga” lite. Jag brukar som sagt försöka se det mesta positivt och inte gnälla i onödan, men på sistone har det varit väldigt många saker som inte riktigt gått vår väg och just nu känner jag verkligen för att gnälla av mig lite så att jag förhoppningsvis kan lägga det mesta bakom mig och blicka framåt mot de ljuspunkter som faktiskt väntar oss.

Vad är det då som gått på tok? Låt mig punkta upp:

  • Strax efter jul fick jag ett ganska jobbigt sjukdomsbesked som vände min värld lite upp och ner. Då jag är gravid så kan tyvärr ingen behandling sättas in utan jag får egentligen bara gå och vänta och göra regelbundna provtagningar i väntan på att bebis behagar att titta ut och jag kan genomgå operation. Till veckan ska jag på ännu ett återbesök på sjukhuset och ångestnivån är just nu ganska hög.
  • För ca en månad sedan bestämde sig vår gamla trotjänare till ”skrotbil” att stanna/tvärdö efter E4:an en dag på väg hem från jobbet. Vi fick bärga bilen till verkstad och turligt nog så kostade reparationerna oss ”bara” dryga 6 500 kr. Pengar jag gärna lagt på något annat.. Typ en barnvagn eller så.
  • 1 vecka innan vi åkte utomlands besiktigade vi vår gamla trotjänare till ”skrotbil”. 3 år i rad har pärlan rullat genom besiktningen utan minsta anmärkning och denna gång hade den ju dessutom nyss varit på verkstaden så förhoppningarna var höga om blanka papper även denna gång. Tji fick vi då vi kom hem med inte mindre än 7 anmärkningar som måste vara åtgärdade inom 4 veckor (2 av dessa var vi alltså utomlands). Delarna är beställda och tack vare min fantastiska kusin så kanske inte kalaset behöver blir dyrare än förra verkstadsnotan.
  • Under vår annars så underbara semester får vi beskedet att vår älskade katt och familjemedlem blivit akut sjuk och fått somna in hos veterinären. Ett sjukt jobbigt besked att få när man befinner sig på andra sidan jordklotet, men fortfarande är vi sjukt tacksamma för allt stöd vi fått från familj och vänner som ställt upp och försökt göra situationen till den bästa den kan bli.
  • Kommer hem till en vattenfylld och död diskmaskin och ser framför mig veckor av handdiskande. Min absoluta icke-favvo-syssla. Pappa kommer dock förbi och vi kan lättat konstatera att det endast är en säkring som gått och att diskmaskinen tömmer sig själv när vi väl får igång den.
  • Ett par veckor innan vår utlandsresa får vi en intressent på vår andra bil (den som ska bytas ut när vår nya BMW kommer). Vi får ett fint erbjudande på bilen som vi känner att vi inte kan tacka nej till. Problemet är bara att bilen vi beställt inte kommer förrän i juni och vi därmed skulle behöva klara oss med en bil (tyvärr inte möjligt när vi jobbar på olika ort) i dryga 2 månader. Tack vare fina grannar såg det ut som att allt skulle lösa sig då vi kunde låna 1 av deras 3 bilar. Så vi sålde Toyotan innan vi for och nu när vi kommer hem så får vi höra att grannens ena bil skurit och de kommer därmed behöva den 3:e bilen själva.
  • Men lugn i stormen. Kvar har vi ju vår gamla trotjänare som snart har körförbud, än finns det hopp! Jag jobbar ju ändå bara halvtid just nu så med lite tur kan vi nog pussla ihop våra scheman så att vi klarar oss med 1 bil ett tag i alla fall. Om det inte varit för att bromsen legat på och rostat fast under tiden vi varit borta. 2 veckors stillastående var tydligen inget som lilla skrutten gillade. Efter en halv dags bankande, skruvande och med lite draghjälp från våra fina grannar så lossnade dock slutligen bromsen och bilen är körbar igen. Äntligen något som börjar gå vår väg. Tills 2 timmar senare då M ringer och säger att bromsarna inte funkar alls. Nu står vi alltså helt utan bil. Vet inte ens hur jag ska komma på jobbet imorgon bitti. Suck.

På allt detta dök även bilskatten upp i brevlådan samt att vår öppenspis tydligen skulle 5-års besiktas just nu. Två utgifter vi gärna sluppit denna månad, men det kunde som sagt ha varit värre. Vi har haft s k oväntade utgifter på dryga 12-15  ooo kr senaste månaden (utan att jag räknat med kommande reparationskostnader för bilen) och jag hoppas verkligen att det är slut på dessa nu, det finns ju roligare saker att göra för pengarna, renovera klart sovrummet innan bebis kommer t ex.

Men NU är det slutgnällt. Jag hoppas verkligen att motgångarna tar slut här och att saker börjar gå vår väg igen. Nu tänker jag se fram emot en allt ljusare vår där en ny familjemedlem ska göra entré i vårt liv. En övervåning som ska få sig en rejäl uppfräschning. En ny fin bil och en ledig sommar tillsammans. Nu ska det bara börja gå vår väg. Punkt.

Obetalbart

17 mars 2016, 07:58  |  Kärlek, Katterna, Resor  |  0 Kommentarer

IMG_0145

Bästa A <3

Tänk att vi har så många fina människor runt omkring oss som ställer upp för oss när vi är borta. Shiro har det fantastiskt hos min barndomsvän och min mamma under tiden vi är här och katterna har haft det bästa sällskapet under hela tiden. Men sedan vi nåddes av beskedet att Hjalmar fått somna in (kommer förmodligen ett uppdaterat inlägg om just det längre fram när vi kommit hem och fått klarhet i alla detaljer) har jag mått så dåligt över att Billy varit själv hemma (vi har av flera anledningar inte velat flytta på Billy utan våra kattvakter har istället varit hemma hos oss under tiden vi varit borta).

Men då kommer våra räddande änglar och rycker in. Grannen har varit där och myst extra, J tog extra tid av sin lediga söndag för honom och vår bästa A kommer och räddar hela veckan. Flera timmar per dag har han spenderat i soffan tillsammans med vår mysprins, han har uppdaterat oss med filmer och bilder på vår lilla fluffboll där han beter sig som vi är vana att se honom. Billy är en ganska skygg katt för människor han inte känner, men A litar han på och just därför är det så tacksamt att han vill ta sig tiden att mysa med vår tissetass.

Ikväll börjar vi resan hemåt och just nu vill jag bara hem till Shiro och Billy, jag vill mysa ner hela familjen i vår dubbelsäng och borra in min näsa i deras päls. Vi är inte hemma förrän fredagseftermiddag och dit känns det just nu som en evighet tills. Det kommer vara en lättnad att äntligen komma hem, men jag tror också att det är då den stora sorgen kommer att slå in så det är med blandade känslor vi lämnar vår semester.

Yoga by the pool

16 mars 2016, 16:35  |  Att vänta barn, Träning  |  0 Kommentarer

IMG_1177

Redan innan vi åkte hit föreställde jag mig hur härligt det skulle vara att kliva upp i ottan före alla andra och köra ett yoga-pass vid poolen. Träningsmattan fick därför följa med hit ner då den varken väger något eller tar mycket plats.

Nu har det inte blivit så mycket yoga som jag hoppades på, snarare ingen yoga alls. Förrän idag. Näst sista dagen. Men tillslut så fick jag till det. Jag hann dock inte upp först på morgonen, men det gjorde mindre.

Jag pluggade i mina hörlurar, rullade ut mattan och körde ett 40 min pass alldeles bredvid poolen. Solen sken, poolen porlade skönt och det var sjukt mycket jobbigare än jag tänkt mig. På gott och ont. Det märks att man legat på latsidan i två veckor, samtidigt är det skönt att man har semester och bara kan ta det hur lugnt som helst resten av dagen för att vila upp sig.